Igår var jag o Fabbe på tävling. Det gick inte alls som jag hoppats på.

Att det går dåligt på tävling ibland, det vet jag att man måste klara att hantera. Men jag blev så väldigt frustrerad och besviken för jag upplevde att ”känslan” var fel.  Att vi missar vissa moment gör mig ingenting, men att gå ut med en dålig känsla var jättejobbigt. Oftast när något blir fel, så har jag direkt en analys om varför det blivit som det blivit och snabbt som blixten har jag en tanke på hur jag ska göra för lösa problemet. Men nu var jag frustrerad för jag hade ingen aning om hur jag skulle bryta den negativa känslan vi hamnat i.

Det är då man ska vara tacksam för att det finns så många goda och snälla människor som vill stötta, peppa och hjälpa. Redan på tävlingsplatsen sa en klok person åt mig ”glöm inte att det fanns saker som fungerade bra också!”. Jag tog bilen och åkte raka vägen de 12 milen till den plats där ”min” brukshundklubb var på träningsläger. Där blir jag mottagen av snälla och peppande kamrater som inte alls tittar snett på mig för att det gått dåligt på tävling, tvärtom så gör de allt för att jag ska må bra igen.

Trots alla snälla människors vänliga ord så fanns en ”tagg” av besvikelse kvar när jag vaknade i morse. Min stackars make är en klok och förstående man. Han förstod precis vad jag behövde och gjorde sitt bästa för att stötta och lyssna på mitt pladder. Kraken, det är ju ungefär som att gå på ett minfält för det är svårt att veta vad han ska säga och vad som gör mig ännu mer frustrerad om han säger, men han klarade balansen perfekt trots att han jobbat hela natten och måste varit mycket trött! På förmiddagen åkte jag och mina vuxna barn hem till mina föräldrar och hälsade på. Vi pratade om allt möjligt utom mina tävlingsresultat. En skön sommardag med människor jag älskar!

Därefter åkte jag en kortis till appell planen och tränade ett kort pass. Och där var den! Känslan! Det var roligt och Fabbe var glad och positiv  Lyckan bubblade i mig igen. Visst kan jag se att en viss osäkerhet finns kvar, men det är absolut på rätt väg igen.

Vad hade gjort att jag fick tillbaka glädjen? Kanske hade jag tagit det lite för allvarligt? Hade jag glömt att det finns så mycket som är viktigare i livet än tävlingsresultat? Jag brukar ju ofta fascineras av hur mycket glädje, kärlek och lycka jag får av mina hundar, men nu ska jag tala om att det inte är så dumt att ha bra människor omkring sig heller! Tack alla snälla, underbara, förstående, peppande människor som finns omkring mig! Familj, vänner och klubbkompisar, det är tur för mig att jag har er!! För vet ni…ensam är inte stark!!