Jul, jul, strålande jul... Hmm, jag vet inte precis om den är så strålande? Lerigt och smutsigt, men det innebär ialla fall lite ledigt från jobbet vilket känns väldigt väbehövligt!

Härrom kvällen kom jag hem från jobbet, helt tömd på energi. Jag blev sittande i soffan och stirrade framför mig. Undrade lite om man kunde gå och lägga sig klockan sju på kvällen, men kom fram till att det var för tidigt så jag satt kvar i soffan. När jag suttit några timmar hade jag tillsist kraft nog att gå o lägga mig. Jag reste mig och bar ut the koppen i köket. Väl där tänke jag att jag ska bara träna lite kryp med Nellie på köksmattan innan jag går och lägger mig. Kryp-träningen gick utmärkt nu när jag flyttat belöningsplaceringen! Så vi passade på att träna lite fjärrdirigering också...och lite bakåt marsch...och lite ingångar.  Plötsligt hade det gått en timme och jag var full av energi och lycka. Hon är fantastisk den lilla prinsessan, ett riktigt litet lyckopiller!

Så vad kan jag mer önska mig av julen att jag ska få vara med mina fina hundar, mina fantastiska barn och min underbara familj och släkt? Det kommer att fylla på mina energidepåer

Till er alla från oss alla, EN RIKTIGT GOD JUL!!!

Jaha, nu har valparna flyttat. Det är lite tomt och tyst. Nellie tycker att hon bör få lite extra uppmärksamhet och kommer dragande med sina leksaker. Vi börjar så smått att återgå till normala rutiner, men visst saknar jag de små busfröna!

Därför blir jag också extra varm i hjärtat när jag får sms och meddelanden med filmer och bilder från valparnas nya hem. När jag ser att de är glada och har det bra känns det lite lättare. När jag dessutom får meddelanden som med tydlighet säger att de nya familjerna är mycket nöjda och att de verkligen älskar sin valp, då blir jag väldigt glad. De omtanken uppskattar jag mycket.

Det fick mig att tänka på just det där med omtanke. När jag hade valparna hemma fick jag en stor påse med tidningar av mina föräldrar. Det var snällt av dem att tänka på att det går åt mycket tidningar när man har valpkull. Men det som berörde mig mest var när jag sedan skulle lägga ut tidningarna, då hade mina underbara föräldrar suttit och pillat bort häftklamrarna på alla tidningar för de visste att jag tyckte det var bökigt. Det var omtänksamt!

Jag kom till "min" affär där jag vanligen handlar mat och såg att de hade en hög med reklamblad. Till saken hör att dessa reklamblad är ganksa stora och utan häftklamrar=toppen som tidningar att lägga på golvet när man har valpar. Jag frågade om jag fick ta några extra blad, och det fick jag såklart, men de undrade varför jag ville ha det så jag förklarade. Då sa genast tjejen att "Jag jobbar måndag morgon när vi ska byta blad. Jag kan spara de som är över till dig om du vill?" När jag på måndag eftermiddag kom till affären fick jag minst 500 reklamblad. Det var omtänksamt av henne!

När vi är på olika ställen och tränar, blir det ofta sent på kvällen. Jag har en vana att vilja kolla att ingen blir kvar sist utan att vi vet att bilen startar och alla kommer hem som de ska. Det är något jag inte tänker på att jag gör. Härromdagen var vi och tränade. När vi skulle åka blev jag själv kvar sist. Jag satte mig i bilen och skrev ett sms. Då ringer telefonen, min träningskompis som åkte innan mig har uppmärksammat att jag inte startar biolen och åker iväg, så hon vill kolla att allt är ok. Det var en omtanke som värmde mitt hjärta!

Jag kan fortsätta i all evinnerlighet och berätta om snälla människor i min omgivning som visar omtanke och då också ger min glädje och värme. Det finns så många snälla människor och för mig ger det livskvalitet att tänka på dem och vara tacksam att jag har dem alla omkring mig! Min familj, mina kollegor på jobbet, mina vänner, överallt finns det fantastiska människor!

Att visa lite omtanke kräver oftast inte så mycket av givaren, men betyder massor för mig som tar emot. Det gäller också hur vi hanterar våra hundar. De gör sitt bästa för att göra mig glad och tillfreds. De tröstar och peppar, de förvarar och beskyddar, de gör allt för att flocken ska ska må bra. Det är något jag verkligen uppskattar! Då ställer jag mig frågan, är jag alltid lika omtänksam mot dem? Ibland är det lätt att ta människor och djurs omtänksamhet "för given", man glömmer bort att vara tacksam för den. Då är det också lätt att missa att visa lite omtanke, trots att jag vet att det betyder mycket för mottagaren.  

Nu är valparna 3,5 vecka. De knatar runt och har börjat leka mer med varandra. De upptäcker världen och slickar o smakar på allt. De har också börjat få smakportioner av mat.

Jag har tidigare berättat om hur imponerad jag blir av hur hundarna helt av sig själva, utan att ha läst en enda bok, vet hur det ska vara. Det fortsätter med valparnas utveckling. Jag sover fortfarande i valprummet, jag tycker om att vara nära dem och Nellie visar tydligt att hon uppskattar att jag finns där. Härom morgonen låg jag kl.05.00 och funderade ”Hmm, vi har ju en ganska stor valplåda, men det kanske börjar vara dags att täcka för elkontakter och sladdar så att valparna kan börja röra sig i hela rummet. Det kanske jag ska göra om några dagar.” Precis som om Nellie läst mina tankar går hon och sätter sig precis vid utgången till valplådan och sticker in nosen så att valparna säkert ska uppmärksamma att hon sitter där. Där är det inte långt mellan tanke och handling minsann! Det var bara att pallra sig upp ur sängen och sätta igång och valpsäkra rummet, för nu hade Nellie bestämt att de var stora nog för att vidga sina vyer. Hon satt där så fint och lockade valparna ut ur den trygga lådan.

Det är också intressant att se med vilket självförtroende och självklarhet Nellie avgör hur nära de andra hundarna får komma. Det finns inte en tvekan hos henne och de andra hundarna rättar sig efter vad hon bestämmer. Nu har hon tillåtit båda grabbarna att lukta på valparna.

Utvecklingen går nu i en rasande takt. Så det är ju tur att inte Nellie är som jag och tänker att ”det tar vi på torsdag”, nej hon är närvarande i nuet och upplever hon att det är dags för valparna att kliva ur lådan så lockar hon dem att göra det direkt.

Jag önskar att jag kan lära mig lite av henne och vara mer närvarande i nuet. Inte tänka på vad vi ska eller ”borde” göra, utan göra det vi känner att vi vill. Inte tänka på att en dag ska valparna flytta ifrån oss, utan fullt ut njuta av den underbara tid vi har just nu. Hundar är nog ganska bra på det här med mindfullness.

Nu har de kommit, valparna  

Så mycket planering och förberedelse som ligger bakom dessa underverk! Jag har gått på kurser, läst böcker o artiklar, varit med i Facebook grupper för att ta del av andras erfarenheter och terroriserat min underbara vän som har stor erfarenhet av hundavel med massor av frågor och besök -allt för att förbereda mig på bästa sätt. Vi har letat hannar i massor och bollat med både kunniga och okunniga vilka för- och nackdelar som de olika kandidaterna hade. Mina stackars vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar har fått stå ut med mitt pladder om hannar och löpperioder. Mina föräldrar var snälla och följde med på en lång bilresa på ca 130 mil enkel resa, plus nattfärjan för att hålla mig sällskap och vara ett stöd vid parningen. Du förstår att många har blivit delaktiga i mina planer, vaken de varit intresserade eller inte.  

Och i lördags morse förstod jag att det faktiskt var dags, äntligen. Nellie började bädda och visade tecken på förvärkar. Hela dagen höll hon på och först tidigt på söndagmorgonen var det dags. Första valpen tyckte hon det var konstigt, ska man verkligen krysta inomhus? När den äntligen kom ut var den död. Jag förstod att den varit borta ett tag men Nellie kämpade på för att få liv i den! Hon slickade och skickade och rensade andningsvägar. Utan minsta kurs eller bok visste hon precis hur hon skulle göra, men tyvärr var det redan för sent. De övriga fyra valparna (två tikar och två hannar) föddes utan problem och Nellie skötte om dem med en imponerande noggranhet och kärlek!

Nu är valparna drygt två dygn och jag kan inte slita mig från att sitta här och titta på dessa underverk! En sån enorm kärlek, det lär man sig inte på kurser o i böcker, det kan bara naturens egna krafter skapa

Nu börjar det närma sig. Nellie är rund och go. Man märker tydligt att hon har lite extra att bära på, men ännu är promenaden inget problem om vi tar det i maklig takt. Hon har lite svårt att få i sig maten, men det är inte konstigt för hon får mycket mat och det är lite dåligt med plats i magen eftersom den är full i valpar. Hon är inte alls bortskämd, hon har bara en förstående matte som sitter på golvet bredvid henne och matar henne. Hela vår tillvaro går nu in för att anpassa oss till hennes behov, det är precis som när man väntar barn!

I går beslutade vi att det var dags för mig och hundarna att flytta in i det rum vi iordningställt som valprum. Vi har möblerat om, bäddat valplådan och ställt in gästsängen i ett rum på nedre våningen för att Nellie ska slippa gå i trapporna och för att slippa ha valparna en trappa upp. Så i går kväll var det dags för mig och hundarna att flytta in i det nya rummet. Något hundarna tyckte var mycket konstigt! Varför skulle flocken inte vara samlad? Hur som helst så accepterade de mina ”konstiga” idéer. Jag måste dock säga att allt jag sagt om att chodský pes är en så smidig ras att det inte är några problem att ha dem i sängen, det tar jag tillbaka! Jag hade både Nellie och Fabbe i sängen, en 80 cm gästsäng. Det blev trångt! Den enda som fattade vitsen med att byta rum var Wille som nöjd la sig på den mjuka pläden i valplådan.

Ja, ja, vi får väl se hur det går i natt. Det är ju inte så himla långt kvar nu….