Nu har de kommit, valparna  

Så mycket planering och förberedelse som ligger bakom dessa underverk! Jag har gått på kurser, läst böcker o artiklar, varit med i Facebook grupper för att ta del av andras erfarenheter och terroriserat min underbara vän som har stor erfarenhet av hundavel med massor av frågor och besök -allt för att förbereda mig på bästa sätt. Vi har letat hannar i massor och bollat med både kunniga och okunniga vilka för- och nackdelar som de olika kandidaterna hade. Mina stackars vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar har fått stå ut med mitt pladder om hannar och löpperioder. Mina föräldrar var snälla och följde med på en lång bilresa på ca 130 mil enkel resa, plus nattfärjan för att hålla mig sällskap och vara ett stöd vid parningen. Du förstår att många har blivit delaktiga i mina planer, vaken de varit intresserade eller inte.  

Och i lördags morse förstod jag att det faktiskt var dags, äntligen. Nellie började bädda och visade tecken på förvärkar. Hela dagen höll hon på och först tidigt på söndagmorgonen var det dags. Första valpen tyckte hon det var konstigt, ska man verkligen krysta inomhus? När den äntligen kom ut var den död. Jag förstod att den varit borta ett tag men Nellie kämpade på för att få liv i den! Hon slickade och skickade och rensade andningsvägar. Utan minsta kurs eller bok visste hon precis hur hon skulle göra, men tyvärr var det redan för sent. De övriga fyra valparna (två tikar och två hannar) föddes utan problem och Nellie skötte om dem med en imponerande noggranhet och kärlek!

Nu är valparna drygt två dygn och jag kan inte slita mig från att sitta här och titta på dessa underverk! En sån enorm kärlek, det lär man sig inte på kurser o i böcker, det kan bara naturens egna krafter skapa