Återigen läser jag en sorlig historia om en hund som bitit en annan hund så illa att livet inte gick att rädda. Jag blir så ledsen att läsa detta, för i dessa historier finns bara förlorare. Den stackars kvinna som ser sin lilla hund bli svårt biten måste upplevt en sådan skräck och sorg att det inte finns ord att beskriva känslan. Den stackars flicka som hade ansvaret för den stora hunden kommer aldrig mer att tro på sin förmåga att klara svåra situationer. Att se sin älskade, snälla och gosiga hund förvandlas till ett aggresivt vilddjur som vill döda andra hundar, måste vara en fruktansvärd erfarenhet!

Jag funderar lite varför det blir så här, hur kan det hända? Fredrik Steen skriver i tidningen Brukshunden att om man har en fungerande o god relation och kommunikation med sin hund i andra sammanhang så är det också lättare att styra den även om den råkar i slagsmål. Jo, så är det naturligtvis, men varför har inte alla den goda relationen då? Jag upplever att problemet blivit större, men det kan naturligtvis bero på att man hör talas om saker mer nu genom sociala medier m.m.

Jag drar en parallel med en sak jag förundrades över när jag höll på med hästar. Det fanns så många "medelmåttiga" ryttare som trodde att de skulle bli bättre att rida om de skaffade sig stora hästar med fantastsik kapacitet. Man skulle kunna översätta det med att de köpte sig en formel 1 bil när de precis tagit körkort för EPA-traktor. Jag kan förstå den önskan och dröm som gör att man aggerar på det sättet, men det är ändå inte speciellt lyckat.

Nu upplever jag samma fenomen inom hundsporten. Man ser en riktigt duktig malle på tävlingsplanen, eller man möter en super snygg och trevlig rottweiler hanne, och plötsligt så kommer man på att "en sån vill jag ha!". Jag förstår det, för visst kan man bli imponerad, men har man då tänkt efter vilket arbete som ligger bakom? Har man funderat på vad som kommer att krävas av mig själv? Tyvärr tror jag inte att alla tänkt riktigt så långt.

Så för allas skull, tänk efter innan du skaffar hund över huvudtaget om du verkligen VILL ha hund? Det finns massor av andra bra hobbys man kan ägna sig åt om man inte är beredd att ta även de jobbiga delarna av hundägandet. Om du nu verkligen vill ha hund, vad vill du göra med din hund? Är det en arbetsmaskin eller en familjemedlem? Är det en aktiv kamrat eller kel- och soffkompis? Välj inte ras efter utseende eller att du mött enstaka individer utan ta reda på vad som faktiskt passar både för dig och din familjesituation.

Ibland önskar jag verkligen att det skulle finnas krav på en kurs i hundägarskap innan man hade rätt att skaffa hund. Kanske skulle det göra att vi kunde undvika några av de förödande konsekvenser av "fel hund till fel person" där det bara finns förlorare!

Vi har varit på ultraljudsundersökning.

Dagarna innan var det svårt att tänka på andra saker, men som tur är har jag förstående arbetskamrater och vänner som hade överseende med mitt förvirrade sinnestillstånd. Flera gånger varje dag fick jag frågan "ser du några tecken?". Vad svarar man på det? Ja visst, jag upplevde att Nellie var lite tröttare än vanligt, men det kan hon vara efter löp också. Ja visst, tuttarna var lite rosa, men var det så mycket så att det var ett tecken? Ja visst, det tog lite mer än 10 sekunder för henne att få i sig maten (det brukar gå väldigt fort), men hon åt ändå. Ja visst, hon är extremt "mammig", men det är hon ju annars också. Osv. Men sammanslaget så hade jag en känsla av att det fanns valpar i magen, men då får man den där tanken att jag ska nog inte berätta det för då kommer jag att ha fel  Pskyologerna kallar väl det för magiskt tänkande och det ska man antagligen sluta med i fem års åldern, men vissa är lite sena i utvecklingen .

När vi kom till veterinären så var både sköterska och veterinär uppspelta och nyfikna. Det skulle bli så spännande att se om det "tagit sig". Det första vi så när Ingela satte ner ultraljudsapparaten var en liten blåsa med ett foster i. Det är fantastiskt att se det lilla hjärtat som redan pumpar i den pyttelilla kroppen. Vi konstaterade flera små foster och jag blev aldelles mållös. Tänk att min underbara lilla prinsessa ska bli mamma.

Nu väntar en fantastisk tid då vi ska göra allt vi kan för att de små liven ska få de bästa förutsättningar att komma till livet och bli lika underbara hundar som Nellie är.  

Korad LP2 Nord UCH Anella Rosa White  Ch. JCh. Orsid Krosandra

Nu har det gått några dagar sedan vi kom hem från vår resa till Tjeckien. Det känns nästan overkligt, är det sant att den resa jag planerat och väntat på så länge faktiskt blev av och gick bra? Eller har jag drömt alltihop? Du vet, när man väntat på något länge så tror man tillsist inte att det kommer bli av. Dessutom var det så många saker som måste "klaffa". Nellie skulle löpa, bilen skulle inte gå sönder, vi skulle komma med på färjan, inga olyckor på vägen, inget trassel i tullen, vi skulle hitta dit, Nellie och Sid skulle gilla varandra och det skulle vara rätt dag och parningen skulle fungera. Det fanns så många saker som kunde gå fel att jag nästan ställt in mig på det. Men så tittar jag på de fantastiska gåvor vi fick av Sids ägare och inser att det hänt på riktigt. Vi fick jättefina presenter, bl.a. dockor med folkdräkter från regionen chodsky, en handgjord apportbock med Nellies och Sids namn målade på, lokal choklad och en handmålad assiett.
Vilka fantastiska människor! Så trevliga och med stor gästfrihet! Trots språkförbistringar kunde vi kommunicera och konstatera att vi hade samma åsikter angående avelsstrategier och hur vi ser på hundägarskapet.
Orsid var verkligen den fina gentleman jag hoppats på och Nellie ville mer än gärna ha valpar med honom! ❤️
Det var ett fantastiskt landskap med böljande grön natur. Resan var lång och jag ska inte neka till att det var lite jobbigt, men jag känner redan nu att jag kommer inte tveka att göra om det!!
Nu går vi in i nästa fas, väntan på att se om hon är dräktig. 😉

Igår var jag o Fabbe på tävling. Det gick inte alls som jag hoppats på.

Att det går dåligt på tävling ibland, det vet jag att man måste klara att hantera. Men jag blev så väldigt frustrerad och besviken för jag upplevde att ”känslan” var fel.  Att vi missar vissa moment gör mig ingenting, men att gå ut med en dålig känsla var jättejobbigt. Oftast när något blir fel, så har jag direkt en analys om varför det blivit som det blivit och snabbt som blixten har jag en tanke på hur jag ska göra för lösa problemet. Men nu var jag frustrerad för jag hade ingen aning om hur jag skulle bryta den negativa känslan vi hamnat i.

Det är då man ska vara tacksam för att det finns så många goda och snälla människor som vill stötta, peppa och hjälpa. Redan på tävlingsplatsen sa en klok person åt mig ”glöm inte att det fanns saker som fungerade bra också!”. Jag tog bilen och åkte raka vägen de 12 milen till den plats där ”min” brukshundklubb var på träningsläger. Där blir jag mottagen av snälla och peppande kamrater som inte alls tittar snett på mig för att det gått dåligt på tävling, tvärtom så gör de allt för att jag ska må bra igen.

Trots alla snälla människors vänliga ord så fanns en ”tagg” av besvikelse kvar när jag vaknade i morse. Min stackars make är en klok och förstående man. Han förstod precis vad jag behövde och gjorde sitt bästa för att stötta och lyssna på mitt pladder. Kraken, det är ju ungefär som att gå på ett minfält för det är svårt att veta vad han ska säga och vad som gör mig ännu mer frustrerad om han säger, men han klarade balansen perfekt trots att han jobbat hela natten och måste varit mycket trött! På förmiddagen åkte jag och mina vuxna barn hem till mina föräldrar och hälsade på. Vi pratade om allt möjligt utom mina tävlingsresultat. En skön sommardag med människor jag älskar!

Därefter åkte jag en kortis till appell planen och tränade ett kort pass. Och där var den! Känslan! Det var roligt och Fabbe var glad och positiv  Lyckan bubblade i mig igen. Visst kan jag se att en viss osäkerhet finns kvar, men det är absolut på rätt väg igen.

Vad hade gjort att jag fick tillbaka glädjen? Kanske hade jag tagit det lite för allvarligt? Hade jag glömt att det finns så mycket som är viktigare i livet än tävlingsresultat? Jag brukar ju ofta fascineras av hur mycket glädje, kärlek och lycka jag får av mina hundar, men nu ska jag tala om att det inte är så dumt att ha bra människor omkring sig heller! Tack alla snälla, underbara, förstående, peppande människor som finns omkring mig! Familj, vänner och klubbkompisar, det är tur för mig att jag har er!! För vet ni…ensam är inte stark!!

Ok, idag har vi varit och tränat. Nu är våren här och nu börjar snart tävlingssäsongen. Trots att vi haft en lång vinter på oss för att träna är det först nu när tävlingarna börjar närma sig som det riktigt känns motiverat att vara mer noggran i momenten. Och vad händer då...jo att jag upptäcker att vi har massor av detaljer som inte alls går så bra som jag hoppats.

Då är frågan vad som är bäst för oss? Jag tänker så här, om träningen idag känts superbra finns en stor risk att jag skulle fortsätta att träna halvhjärtat utan riktigt engagemang. Men nu fick jag anledning att tända till och tänka att "nu jäklar måste vi lägga på ett kol". Så nu är motivationen på topp och mina underbara hundar är glada och positiva!