Äntligen är det vår på riktigt! Tussilago o blåsippor o ljusare kvällar, underbart! Nu kan man äntligen börja träna utomhus med lite mer ordning. Igår kväll var vi på en av brukshundklubbarna, det skulle vara vårens första "öppna träning" och jag lastade in hundarna o åkte dit . Nu var vi tydigen ensamma om denna lycka över utomhusträning, för det var inte ett enda ekipage mer än vi där. Ja, ja, vi hade trevligt ialla fall och bra störningsträning fick vi eftersom hararna hoppade runt omkring oss.

På dagen var jag i affären och påskhandlat (=mycket). När jag kom hem med alla kassarna upptäckte vi en bloddroppe på golvet. Hurra, nu har hon börjat löpa!! Konstigt, hon har inte visat några andra tecken på att det var pågång. Lycklig som en lärka skickade jag ett sms för att berätta om den glada nyheten för en vän som också väntar. Jag packade upp kassarna, det var många. När jag kom till fjärde kassen blev jag misstänksam, i den låg ett köttfärstråd som läckt. Blod i kassen och ett litet hål i kassen. Ok, så det var förklaringen, vilken blåsning. Besviken skickar jag ett nytt sms och berättar om misstaget. Till svar fick jag "så du menar att jag blev glad i onödan?". Det är tur att det finns kloka männsikor som kan hjälpa mig att få distans till saker som händer! Det är klart att det inte är hela världen att löpet ännu inte kommit igång.  Det är ju vår, så nu börjar det säkert snart!

Nu önskar vi er alla en riktigt glad påsk och en underbar vår med massor av rolig hundträning!

Igår inledde hundarna och jag dagen med en tidig promenad. Det var en alldeles stilla morgon, med tunn, krispig skare på den blöta snön som sakta töade bort. Fåglarna sjöng och gässen kom flyttande och över alltihop låg en tjock dimma som täcke. En underbar och skön morgon. Det är vid dessa stunder jag finner hamoni och det är efter en sådan morgon man klarar även livets svårare stunder.

Lite senare på dagen åkte jag till mina föräldrar som tyvärr tvingats låta sin hund gå till hundhimlen dagen innan. Jag sörjer hunden och jag sörjer med mina föräldrar, jag förstår vilken smärta de nu måste gå igenom. Det var fint att vi fick en stund tillsammans att prata om vad de kände, jag vet vad de går igenom!

På eftermiddagen var jag på årsmöte med Örebro länskennelklubb. Där uppstod en del diskussioner och meningsskiljakligheter. Jag förstår att människor kan uppfatta situationer olika, men om man är helt i balans kanske det ibland finns bättre sätt att lösa det på än att ha en irriterad diskusion på ett årsmöte med ca 50 personer som inte alls är inblandade? Om man är helt i balans kanske sånna situationer inte alls hade behövs uppkomma, för då hade man löst konfliken långt tidigare?

Ja, jag fick redan igår flera exempel på varför det är så bra för mig att hitta de där stunderna då själen får sin påfyllning. Det är då jag rustas för allt annat som händer i den här konstiga världen, där människor inte respekterar varandra pga ursprung eller hudfärg eller religion, där vi mister både människor och djur som vi älskar, där konstiga konflikter verkar uppkomma helt i onödan och människor känner sig kränkta utan synbar anledning, där massor av människor röstar fram en fullkomligt inkompetent person som möjlig presidentkandidat med makt över kärnvapen, m.m. För att klara att hantera alla dessa konstiga saker behöver jag våra stilla hundpromenader med fågelsång och glada hundar. Det ger iallafall mig kraft att inte förlora mig själv i negativa tankar.

Tänk att vi haft en helt ledig helg! Eftersom jag hade tänkt mig att vara i Tjeckien i dagarna har jag varit lite försiktig med att planera in olika aktiviteter. Det resulterade i att jag och hundarna har haft hela helgen att disponera på bästa sätt. I går tränade vi hårda spår, och återigen fick jag anledning att påminna mig om att jag ska lita på min hund. Nellie ville tydligt åt ett håll, men jag hade för mig att spåret gick åt andra hållet, gissa vem som hade rätt? Min kompis som gick bakom sa glatt att "ja, tänk att det såg jag att Nellie hade mer koll än du", så även hon hade rätt!
Därefter åkte vi till ridhuset och tränade med en annan kamrat. Gårdagskvällen avslutades med hockey (utan hundarna) och Örebro vann. Alltså en toppen dag.
Idag har vi varit och träffat några trevliga människor som var nyfikna på rasen. Hundarna uppskattade speciellt barnen som med entusiasm lekte och kastade bollar åt dem. På eftermiddagen och kvällen kom en av sönerna hem på besök. Man får vars tacksam när "barnen" har tid att hälsa på, det är verkligen kvalitets tid!
Alltså en underbar toppenhelg!
Och för alla er som undrar...nej, Nellie har inte börjat löpa än. Jag vet att det bara är att vänta, men visst kan jag erkänna att jag är lite otålig.

Idag har vi varit i ridhuset och tränat lite lydnad. Hundarna var övertaggade och jag var ofokuserad, men det var trevligt ändå.

Härromdagen träffade jag en journalist för att prata om vår stundande resa till Tjeckien. Jag har letat hanhundar på hemsidor på ett spåk jag inte kan, jag har jämfört stamtavlor och beräknat inavelsgrader, har mailat med personer som jag inte känner på språk jag inte kan, jag har planerat en resa i länder jag inte känner till som är längre än de flesta resor jag gjort, jag har gått utbildningar tillsammans med människor som haft hur många kullar som helst, m.m. Gissa om jag blev förvånad, vem mer än en "nörd" som jag är intresserad av detta? Men när jag funderat en stund har jag kommit på vad som gör reportern nyfiken. Det finns så många människor som inte provar saker som de inte redan kan. Det är här jag inser att jag tänker annorlunda. När jag hittade rasen chodský pes fanns inga hundar att köpa i Sverige, det var import som gällde. Hade jag importerat hundar tidigare? Absolut inte! Då är min första tanke, det finns ju andra som klarat av det så hur svårt kan det vara? Vad är det värsta som kan hända, skulle jag klara att fixa det? Det är skillnaden, att jag utgår från att det är klart det ordnar sig. Och om det inte går som jag tänkt mig så kommer jag alltid lära mig något nytt.

Jag tror att man blir gladare och får vara med om mer roliga saker om man inte är så rädd för att misslyckas att man inte ens vågar prova.

Igår kväll åkte jag och Amanda hem från Södertälje Brukshundklubb i mörkret. Vi hade varit där med hundarna för att bistå vid SBKs domarexamination. När vi åkte hem var det mörkt, snön var smutsig o moddig och vägstolparna var helt täckta av smutsig snö. Eftersom man har bilar runt omkring var det halvljus som gällde. Med andra ord, det var mycket dålig sikt!! Vi ville skynda oss hem för att hinna hejja fram Örebro hockey i kvällens match, men var tvugna att köra försiktigt då jag bitvis knappt såg vart vägen tog vägen. Det blev ju inte bättre för att jag har en vindrutetorkare som har bestämt sig för att inte alls torka av vindrutan precis i jämnhöjd med mitt synfält. Den lämnar en decimeter bred rand där man inget ser. Nu är ju detta inget nytt problem. Jag har först irriterat mig på denna rand i några veckor, sedan har jag i flera veckor irriterat mig på att jag inte satt dit det nya torkarbladet som är inköpt och ligger i bilen. I går kväll var jag verkligen irriterad på att det inte blivit gjort.

Hur mycket energi lägger jag på saker som inte blivit gjorda? En hel del faktiskt. Men om jag innan vetat att det skulle vara moddigt på vägen och jag skulle ha bråttom och dålig sikt, skulle jag då sett till att ägna 10 minuter åt att byta torkarblad? Ja, med stor sannolikhet skulle jag det. Och då blir det också så klart varför det är så mycket lättare att hitta tiden och energin att träna hundar när jag har en tävling inbokad. Motivationen skapas av att jag vet vad målet är, sedan förstärks den av all glädje träningen ger.

För hundarna verkar det vara tvärtom. Deras motivation är just glädjen i arbetet, deras mål är att ha roligt och njuta av livet! De ägnar inte en minut åt att irritera sig på saker de inte gjort. De är så kloka mina hundar  Det är tur jag har dem! Jag lär mig något av dem varje dag.